Anna Bågstam

Inom astronomi kan man tala om tomrum. Enorma utrymmen mellan galaxerna fyllda med ingenting. I mitt författarliv betyder tomrum tydligen tiden från det att manuset lämnat mina händer och faller fritt på väg till redaktören för korr och sättning.

I Laura Palmers värld hade det fattat eld under den resan. Ni vet, som i Fire walk with me. Jag är innerligt glad att det inte händer i min värld även om jag älskar Twin Peaks.

Efter att ha jobbat som en gam under alldeles för lång tid, (om du följt Debutantbloggen vet du att jag gamjobbar i jazzbyxor, bikini och rufsigt hår), har jag nu istället fått ett tomrum att fylla. När skrivbubblan var som värst och jag hade ätit mig igenom hela Icas utbud av ”fingerfoods” (urpraktiska om en skriver samtidigt), vet jag att jag längtade efter det här hålet och tänkte på allt jag skulle göra. Men redan första dagen efter att manuset svischat iväg till redaktören inträffade förvirringen. Vad händer nu?

Desperat googlade jag ”fylla tomrum”. Första träffen var Flashback. Givetvis! (Alltid Flashback först sedan jag började skriva crime). Tråden jag halkade in på började ”jag har festat extremt mycket, varit involverad i tre olika killar på bara några månader, experimenterat med droger…” Jag slutade läsa även om jag relaterar. Hello författarliv! Inte helt olikt ändå. Fast min Flashbacktråd hade snarare lytt: ”Jag har skrivit extremt mycket, varit involverad i tre olika karaktärer på bara några månader, experimenterat med tempus….” Ni fattar. Inget klickmonster direkt.

Hur som helst, när en vecka passerat övergick rastlösheten i ett Kosmoskattenaktigt lugn och jag föll in i ett av världens härligaste tillstånd. Vakenvilan. Autocorrect vill ständigt ändra begreppet till vapenvila som inte heller är helt dumt men vakenvila är något unikt.

På dagis innebär vakenvilan den där sköna stunden mellan uteleken (jättetrist planlös lek bland sand och daggmaskar) och mellis (oklar kräm eller knäckemacka). När man får sjunka ner i kuddrummet och lyssna på saga. Underbart men just dagisgreppet funkar inte för mig. Jag somnar bara och vaknar med streptokocker och elektriskt hår. Jag har testat.

På kontoret innebär vakenvila, åtminstone i Stockholm psycho, att vuxna människor har möte. Ni vet, när de har tröttnat på att arbeta själva och istället sätter sig vid ett konferensbord och känner sig viktiga trots att någon annan fattar alla besluten. Ibland väldigt avkopplande ska sägas. Ibland stark negativ stress.

Just nu, i författarlivet, har vakenvila fått innebörden ”ligga i sängen och läsa böcker.” Och herregud vad jag älskar den sysselsättningen. Det är eventuellt världens absolut lyxigaste arbetsuppgift. Just nu är dessutom min boktrave så hög att den liknar en pelare. Om du undrar vad som finns i traven kan jag tipsa om kommande avsnitt av booktuberprogrammet ”Vad vi pratar om när vi pratar om böcker” som släpps på YouTube varannan torsdag. Där kommer en del dyka upp. Här kommer ett axplock av det jag har satt tänderna i just nu. För det fina med vakenvilan är att det också råder anarki under utövning. En får läsa hur mycket som helst och gärna huller om buller. Som att bli inlåst i en godisaffär med en treåring helt enkelt.

Har du några mer lästips till mig? Något jag inte får missa. I så fall får du gärna ge mig dem nu för jag planerar att ha vakenvila en liten stund till.

/Anna